Tänkte att jag kanske skulle ta och berätta lite om varför och hur jag blev Au Pair :)

Den första i min släkt som åkte till usa som au pair var min moster. Det var 93-94 någon gång och då hade inte jag någon tankte på att bli det, jag var ju bara 3-4år. Jag visste ju inte ens var det var, bara att hon var borta länge och när hon kom hem hade hon köpt en barbie till mig (tack!). Men sedan åkte min kusin tror det var 05-06, men är inte helt säker. Och det var då jag bestämde mig att det vill jag också göra! Så när jag slutade skolan började jag med ansökan. Jag började med att gå in på en organisation som jag kände till och läste lite om det, sen började jag göra allt arbete. Och det ska ni veta att det är inte en dans på rosor att bli au pair, det är väldigt mycket arbete! När jag nästan var helt klar med min ansökan för jag ett samtal "Hej Sara, jag ringer från ...... hur är det med dig? Nu är det såhär att jag har pratat med dom som senare ska godkänna din ansökan och det är så att du kan tyvärr inte åka med oss på grund av ........ för våran försäkring täcker inte det. " Ledsen och arg åker jag hem och berättar för mamma. Jaha, är det så att jag inte kan åka någonsin? Kunde de inte berättat det lite tidigare innan jag hann och började med alla referenser, läkarbesök och allt som skulle fyllas i på deras sida? Det slog ganska hårt och jag la min önskan att bli au pair på hyllan ett tag. När jag äntligen orkade ta tag i det ingen så letade jag efter en ny organisation på internet. Jag hittade då Skandinaviska Institutet, Au Pair in America, jag ringde dom. För jag tänkte inte gå igenom samma sak igen! Som tur var sa de att det inte var några problem så länge jag täcknade en extra hemförsäkring för deras. Pratade lite med mamma som ringde länsförsäkringar och de sa att de hade en försäkring som skulle passa! :)
Glad och lycklig började jag ansöka igen. Sitta på datan i flera timmar, gå på läkarbesök, fixa nya referenser och jobba extra på förskola. När allt äntligen var klart var det dags att gå in i matchningsprocessen. Den funkar så att min ansökan kommer på någon sida som värdfamiljer ser och de får läsa allt om mig och om de känner att de vill prata mer med mig så anmäler de det på någon sätt. Jag får ett mail från au pair in america och sen ett från värdfamiljen. Det står även på min sida om familjen och så har de några bilder. Jag får då välja om jag känner att jag vill fortsätta prata eller om jag känner att de inte passar mig. Detta var nog ett av de jobigaste sakerna jag varit med om! Jag tycker synd om mina föräldrar som behövde leva med mig då. Mitt humör svängde lite hur det ville och jag var ALLTID trött! Det var så sjukt energikrävande och självförtroendet fick sina smällar. De flesta av mina takar var om familjerna, "vilken skulle jag välja, vill jag bo där, ha hand om så många barn, barn i den åldern, undra om dom kommer gilla mig efter vi skypat, dom var nog bättre än dom" och så vidare. Hela jag var kaos, det är nog något som jag inte vill gå igenom igen! Men så en dag får jag mail från Bill och Erica Bailey. Jag svarar att jag skulle vilja prata mer med dom men var lite tveksam eftersom de har så många barn, men känner att jag ska ge dom en chans. De frågar om jag har tid att prata på telefon någon dag och jag svara att det har jag och att jag jobbar dessa tider. Men sen så en dag när jag står och tripplar håret och är stressad för jag inser att jag kanske inte hinner klart innan jag måste åka till jobbet, så roppar mamma på mig att det är någon som ringer till min mobil och att det är ett utlandsnr. I full panik springer jag och svarar. Då är det Bill och Erica som ringer, helt plödsligt. Dom förklarar att de inte kunde hitta någon annan tid då de båda kunde vara med, men de visste också att jag jobbade men undrade om jag kunde prata en liten sväng. Jag kunde ju inte precis svara nej så där står jag med halva håret tripplat och känner hur tiden rinner iväg! Vi pratade i ca 15-20 min och jag kände att dom var helt underbara! Eftersom de ringer bara sådär utan förvarning så hade jag svårt att komma på frågor så jag mailade några frågor och fick två mail tillbaka. Ett där svaren på mina frågor stod och i det andra stod det att de ville matcha. Detta är endast två dagar efter att de kollat på min profil och dagen efter att vi pratat. Jag kände att jag fortfarande inte hade fått svar på alla frågor så jag svarade jag att jag gillade deras familj väldigt mycket men att jag bara hade några små frågor kvar. Så den 21 Oktober svarade jag att jag vill matcha med dom och får till svar att de var jätteglada över detta och skulle se till att det skedde! Den 18 Oktober fick jag mitt första mail och den 21 matchade vi. Och det är på grund av att det gick så fort som jag tror att detta kommer att bli kanon bra! Jag trivdes hur bra som helst att prata med dom och att man bara behöver 15-20 minuter på sig tycker jag säger en del!
Om ni trodde att jag var klar med allt pappers arbete så trodde ni fel. Nu var det ju dags att fixa visum! och för er som inte varit i usa kan jag säga att amerikaner är väldigt komplicerade och tröga. Det var mycket att fylla i på ambassadens hemsida och man måste vara otroligt noga för om man gör fel kan det bli så illa att man blir portad från usa för alltid! Så såfort jag var osäker på nått så mailade jag min kontaktperson från Scandinaviska Inst i malmö och frågade vad jag skulle skriva! Visst jag fick hem papper där det stod hur men skulle fylla i men ibland så stämde de inte med det som stod... När man är klar med de så ska man boka tid hos ambassaden för ett "möte" och till det mötet behövde man, kuver, bild, kvitto på att man betalat för mötet, pass och massa papper! Bokade tid kl 9 onsdagen den 30 November. Så jag och moster åkte och sov hos min kusin i Norrköping för att slippa åka supertidigt! Vi kom till ambassaden vid kvart över åtta typ och fick stå i en liten kö utomhus. Moster fick inte följa med in men snäll som hon är så väntade hon iaf i kön med mig :) först fick man gå in i ett litet hus där man fick visa sitt pass och så fick man lämna ifrån sig mobil, kamer, batterier och lite annat. Gå igenom en metalditektor och sen gå in i huvudbyggnaden. Väl där inne så fick man ta en nrlapp och sitta och vänta på sin tid, när det var ens tid gick man fram till luckan och lämnade alla papper m.m. Sen var den långa väntan. Som tur hade de en tv men den visade ju bara BBC med tråkiga nyheter... och eftersom jag inte hade någon mobil och glömt min klocka så visste jag inte vad tiden var.. Men sen tillslut så roppar det "sara westerholm lucka D". Så då fick man gå till lucka D, lämna fingeravtryck och så frågade hon var jag skulle, hur många barn jag skulle ha hand om och vilken ålder de hade. Sen var det klart, tog väl ca 1 min. När jag fick tillbaka min mobil kollade jag klockan och det visade sig att från att jag ställt mig i kön och fått tillbaka min saker hade det gått ca 1 timme och 15min, för 1 minuts "intervju"!! galet långsamma är dom! 5 dagar senare fick jag hem mitt pass och där i sitter nu mitt visum så fint! :) nu har jag bara lite småsaker och packning kvar att fixa sen är jag redo till att åka!! :D 



/S



12.